Cajun BBQ chicken

Om jag av någon anledning döms till dödsstraff, kommer det här vara sista måltiden. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det är det absolut godaste jag vet. Mmmmmmmmmmmm.

Efterlysning

Bara under den korta tid som jag spenderat här i Miami har jag lyckats missa spelningar med Sean Kingston, Sean Paul och Wyclef Jean. INTE okej. De har alla spelat på en riktig badass club några kvarter ner på Collins Avenue.

Om man vill vara politisk korrekt så kan vi ju låtsas som att det beror på att jag inte har åldern inne. Bullshit. Det beror rakt av på att jag är vit. Jag har helt enkelt inte självförtroendet att bara gå in. Vakterna ser alla ut som större versioner av Fat Joe, och jag slår vad om att de har vapen i kalsongerna.

Så jag tänker att om man inte har några balls, får man väl helt enkelt köpa sig ett par.

Jag vill därför gå ut med en efterlysning. Jag söker den person som av någon anledning har tagit mina grillz. De är köpta på Idé och Hobby i Örebro, och sågs senast på Satins Halloweenparty 2007. Jag bryr mig inte om varför du tog dig rätten att sno dem, jag vill bara ha tillbaka dem. No hard feelings.

Har jag mina grillz, och kanske lite pimplimp på det, borde det inte vara några större problem att komma in. Missar jag Akon på grund av min hudfärg kan jag lika väl gå och hänga mig.

Jag förstår bara inte

Jag och Kerstin har båda lagt märke till ett väldigt märkligt fenomen i den här staden. Framförallt på stranden, men även på gatorna, kan man förvånansvärt ofta se kvinnor med en otroligt väl exponerad framstubb. Det vill säga, deras bikinitrosor är såpass låga att man ser en bra jävla bit stubb. Könshår.

Som igår. Jag och Kerstin satt och gluffade halvblodig stek på News Café, klockan kan väl ha varit runt halv tio på kvällen. Spatserade på trottoaren kommer ett helt vanligt par, hand i hand. Hennes jeansshorts är helt uppknäppta, och hon har liksom särat gylfen till max. Där under skymtar en vit troskant, och över den: Stubb.

Remsan är vanligtvis cirka fem centimeter bred, två centimeter hög. Stubben uppskattningsvis fyra millimeter lång. Jag måste också förtydliga att det inte handlar om nåt slags tillfälligt pantie slip, alla verkar högst tillfreds med placeringen av underdelen. Ett flertal frågor dyker upp i mitt huvud, jag är väldigt förvirrad.

Är det en trend, eller kunde hon just i dag helt enkelt inte hitta sin Venus från Gillette? Finner män detta attraktivt, och i sådana fall VARFÖR? Men kanske framförallt: Borde jag börja?

Jag ska göra mitt bästa för att lyckas fånga fenomenet på bild.

B-day

I dag fyller min älskade lilla Kerstin 20, hon fick frukost på sängen eftersom hon är bäst.
I kväll ska vi gå ut och äta en riktigt god middag på Ocean drive. Vi båda har fiskcravings, så det blir nog nån stackars Snapper eller liknande som hamnar på tallriken.

Jag är inte snål, bara ekonomisk

I kväll uppträder Sean "I don't mean to brag, but everyday I get to shag" Paul på en klubb här i närheten. Säkert jättetrevligt lördagsnöje för alla 21+.

Jag och Kerstin roade oss istället med att vallfärda till den feta billighetsaffären Publix som ligger drygt 13 lååånga blocks bort. Vi gick bananas. Det är så satans kul att handla i USA. Allt är så...så...Amerikanskt! Vi köpte bland annat världens godaste yoghurtar, chocolatefudge soda, cream soda och honeyoat rostbröd. Sen blev det lite till. Och så lite till. Lite till.

Sen skulle alltså helvetet bäras hem, alla de där 13 lååånga kvarteren. Jag kan nog uppriktigt sagt säga att jag aldrig hört två människor klaga så mycket. Eller nej förresten, fel ord; Vi jämrade oss. Det är ett ord som är rätt bortglömt i dagens samhälle, men det är precis vad vi gjorde. Vi jämrade oss.

-Nuuuuuuuuuu dör jag. Nej nu...nu..
-Alltså mina kycklingarmar klarar inte det här, de kommer hoppa ur led.
-Ska vi inte bara lifta?
-Det är nästan värt risken asså..när tar det här jävla kukkvarteret slut?! Det har för fan varit 13 i typ en kvart!
-Nej vänta, nu..Nu dör jag..

Och sådär höll vi på. None stop, i 13 blocks.

Men såhär en timma, kall dusch och middag senare känns det sjukt värt det. Jag intalar mig att vi sparade en väldig massa pengar, och så farligt var det väl inte..? Vi skuttar nog dit nästa vecka igen.

Miami Beach

Jag vill att den här staden ska äta upp mig, och sen aldrig gå på toaletten.

It's a hard knock life

Det är jävligt tufft just nu. Många otroligt svåra beslut att fatta. Ska jag shoppa idag, eller bara ligga på stranden? Det skulle ju vara nice med en ny bikini...Å andra sidan är det inte ett moln på himlen, och det skulle vara trevligt att bli lite mer solbränd.

Och maten då?! Vad ska jag äta? Ska jag ta någon av Campbells sopporna som finns här i lägenheten, eller köpa en asfresh 12-bitars sushi för motsvarande 45 SEK?

Okej, jag kom i brallan

Jag gick ut för hårt

Om man lyssnade noga kunde man höra ett kvävt skri från ett av omklädningsrummen inne på Ocean Drive's American Apparel. Det var jag.

Jag skulle prova denna bikini. Lysrören fick mig att inse att mina, inte allt för ambitiösa, sprut med spf 20 inte hade räckt för min skandinaviska hösthud. Jag ser ut att ha en långt gången psoriasis.

Tomato

Resan gick övernaturligt bra. Earl måste ha varit ledig eller nåt, bordercontrol gick nästintill smärtfritt.

Vad är förresten grejen med tomatjuice på flygplan?! Alla dricker tomatjuice! Självklart faller jag för trycket också, och ber den söta flygvärdinnan om ett glas. Hon har slut. Så nu sitter jag här i lägenheten, med en stor jävla flaska tomatjuice i kylen. Till saken hör att jag vet att jag inte är speciellt förtjust i tomatjuice. Det hela är rent tvångsmässigt. Jag har även vid ett flertal tillfällen försökt "börja" med långfil, utan att lyckas.

Nu ska jag dricka Root Beer. Inte för att det är överdrivet gott, utan eftersom det är så man gör i USA. Man måste ju smälta in liksom.

Nämen då kör vi.

P.I.M.P.

Earl med Cops-komplexet

Om det efter utresan på måndag inte kommer några fler inlägg behöver ni inte oroa er för att jag dött i en flygkrasch. Jag sitter helt enkelt fast hos Earl i Border Control på Miamis flygplats. Och nej, jag har inte planerat att resa med en yxa i handbagaget, och inte heller att bära en burka som ett fördomsexperiment mot det amerikanska systemet. Vi kommer helt enkelt ha haft oturen att pricka ett av Earls pass, just hans kö.

Jag mötte denna man då jag var 15 år gammal och skulle besöka min styvpappa, som bor i Florida. Passkontrollen. I Sverige brukar kontrollanten snegla på bilden för att sedan snabbt skicka en vidare, i Grekland har jag varit med om att de faktiskt sitter och sover. Men inte Earl.

Earl är fet. Inte överviktig, utan fet. Han har bulldogkinder och en sådan där övernaturligt frodig och välansad mustasch. En av typen som verkar vara enda kriteriet för att få medverka som polis i tv-serien Cops. Jag tänker såhär i efterhand att den tillkom som ett slags plåster på såren efter att ha underpresterat på fystesten till The Acadamy. På kinden har han ett ca 4 cm långt sträck i någon form av vitt pulver. Vad nu? Har varit och dragit en lina i flygplatsens konfiskeringsförråd, och glömt bort att kika sig i spegeln efteråt? Nej då. Svaret presenteras istället i form av en halväten donut med floursockertopping på skrivbordet. Även en Chocolateglaze ligger där och väntar på sitt öde.

So……………………..Nadia. What’s your purpose of visiting The United States of America? Han bläddrar i passet med sina flottiga små korvfingrar tills han kommer till sidan med namn och bild. Studerar noggrant. Jag förklarar att jag ska semestra och besöka min styvfar. Earl svarar inte, utan kontrar istället med en ytterst förvånad min. Han lägger ned passet, som för att visa allvaret i det jag just sagt, hans små grisögon vidgas. Tänk den look som Dr. Phil kör för att förlöjliga sina gäster. Ni vet, den när han höjer ögonbrynen till max och vänder sig bort från den skamsne ”patienten”, varpå publiken skrattar hysteriskt.

Här följer ett korsförhör. Earl försöker de närmsta 7 timmarna (okej, minuterarna) få mig att tvivla på min styvpappas goda karaktär. Goda intentioner. Jag försöker förklara för Earl att jag känt denna man sedan två års ålder, men han är ytterst skeptisk.
När jag efter vad som känns som en evighet, och bara sekunder från att kissa på mig av nervositet, lämnar båset har jag själv börjat tvivla. Kommer min styvpappa mörda mig? Hugga mig i småbitar och sprida ut mig i Golfströmmen? Han kommer ju åtminstone sälja min kropp till männen i grannskapet, det får jag väl nästan räkna med liksom.

Med andra ord, man vill inte hamna i Earls bås. Jag vill inte ens tänka på vilken potential han skulle kunna se i två unga tjejers liiite för långa vistelse i moders landet. Svartarbete. Underage drinking. Prostitution. Hans Cops-komplex skulle fullkomligt explodera.

Livet

Sista spriten

Sådär, då har man epilerat de halvgrekiska gorillabenen inför beach 09. De är förtillfället ungefär lika attraktiva som en nyplockad hönas, men det bör lägga sig snart.

Ikväll blir det Satin, det är halva priset. Spriten lär flöda. Jag och min lika snåla..jag menar ekonomiska vän Julia siktar på magpumpning. Eller åtminstone att lyckas hålla igång så pass länge att vi tar oss till en trevlig efterfest.

Nu kommer snart Elektra och Jens hem, för att sörja min emigration. Underbart!

Min bästa knubbis

Eftersom jag ändå har kommit ut ur garderoben med min kärlek till RnB, kan jag lika väl berätta att jag fullkomligt älskar Sean Kingston. Går Fire burning igång på radion rycker det i hela min kropp. Jag kan liksom inte stå still. Det blir nån form av blöjbebis dans, rumpan stutsar liksom fram och tillbaka. Det spelar ingen roll var jag befinner mig; på cykeln, i affären, i bilen, i sängen. Bounce!

Inlägget här kommer i och med en spektakulär upptäckt jag just gjort på wiki. Kingston är född i Miami! Han bor förvisso i just Kingston, men det är skitsamma, sjukt nära är det ju. Fattar ni inte? Han är säkert på besök typ hela tiden, så jag kan lätt bli hans bästis. Han kan visa mig sitt hood och var de har den bästa pizzan. Dricka pina coladas på hans yacht, gå förbi alla köer, bouncea i hans pimpbil. Det kommer bli grymt.

Hat betyder hatt på engelska

Fy satan vad mycket små och stora saker man måste fixa såhär inför d-day. Tvätta, packa, växla pengar, reseförsäkring, umgås med vänner, säga upp bredband…och en jävla hatt.

Jag har alltid avskytt hattar. Människor i hattar. Jens hävdar att jag hatar allt och alla. Min lilla hater, kallar han mig. Det stämmer inte. Men bär du frekvent hatt, är sannolikheten betydligt mycket större. Varför? Väldigt svårdefinierat. Jag tror att det handlar om att det är så otroligt få som kan få det att se avslappnat ut, som att de bara slängde på den i farten. Sen är jag väl dessutom minilite av en hater. Eller okej, jag är en hater. Det handlar nog nästan enbart om det.

Men kolla killen på bilden liksom! Det är fan inte okej. INTE okej.

Jag får liksom bilder i huvudet, hur personen i fråga har stått och stukat den framför spegeln i typ en kvart innan de gått hemifrån. Provat olika vinklar; rakt på, eller kanske lite på sned? Lagt en pose. Tänk Johan med kepsen i Fucking Åmål, innan han ska gå och träffa Elin.

Det handlar främst om killen som köper rutiga skjortor med balla tryck på Carlings, som sedan toppar detta med den tidigare nämnda kritstrecksrandiga hatten. Brun skinnjacka med mudd. Modebloggerskan med gammelmorfars hatt, som hon hittade i sommarstugan (yeeeah right) är heller ingen favorit.

Och nu har dagen kommit som jag så många gånger svurit på aldrig skulle komma. Jag måste ha en hatt. När man åker till tropiska breddgrader måste man ha en hatt. Risken är annars stor att jag kommer hem med en hårkvalitet likvärdig Promoes. Jag ska göra mitt bästa för att inte stuka den.

Förlåt mig, älgen

Jag är tillbaka i civilisationen, efter en vecka ute i vildmarken. Det är faschinerande, alla män där uppe ser ut att vara tagna direkt ur serien Pistvakt. Speciellt nu under jakten. Livet där uppe är väldigt stilla, det mest spektakulära som hände var när jag blev omkörd av en pick-up. Den hade en, i allra högsta grad, död älg upp slängd på flaket. Dess ben spretade åt alla håll, och även om jag inte hann se, förutsätter jag att tungan hängde ut en bra bit och dinglade.

Jag skrattade rått. Rått är verkligen ordet. Ett riktigt "MOAHAHAHAHAHA" från helvetet. Skrattet som den onde i Disneyfilmer alltid bestitter. Eller kanske mer som den lilla flickan i Exorcisten.

Sekunden senare blir jag rädd. Rädd för mig själv. Vem är jag? Har jag ett elakt litet barn inom mig som egentligen skulle vilja tortera kattungar? Har man några spärrar om man kan utfärda ett avgrundskratt, vid synen av ett stackars avrättat djur?

Innan jag fortsätter med packningen ska jag försöka hitta något form av 1,x,2-Psykopat Test här på internet. Nu håller vi tummarna!

Frisk luft och gröna skogar

Som megakontrast till min tropiska höst, åker jag nu till vår stuga i norra Jämtland med mor min. Tillbaka tisdag eller onsdag. Oh my goood, då är det ju typ dags!
So long.

Romantisering

Jag tycker ofta att tiden innan en resa är nästan lika bra som resan i sig. Jag kan få pirr i magen av att tänka på saker där borta, som när jag väl är där troligtvis inte kommer göra ett fullt så stort intryck som jag nu föreställer mig. Jag gillar listor, så här kommer en på saker som får mig att längtalängtalängta just nu:

Pastellfärgade Art Deco-hus
Dollarstores proppade med roliga saker som man egentligen inte behöver
Känslan av ljummet regn
Att kunna välja mellan 100-tals flingsorter i affären
Att ramla omkull i en våg
Colan med en lätt bismak av klor man får på restaurangerna
Att sitta på Ocean Drive och spana på the ritch, the beautiful and the famous
Den kubanska restaurangen med billig och underbar frukost
Jogga på stranden
Starbucks på varje hörn
Thanksgiving dinner
Key West
Att kunna gå runt praktiskt taget naken dygnet runt, utan att frysa det minsta
The Miami Herald till morgonkaffet
Marknaderna på helgerna med stor fynd potential
Snorkla bland småfiskar i timtal
Doften av Tropicana solskydd
Taco Bell
Det stora antikvariatet med de skandalöst billiga böckerna och, den än mer skandalöst feta katten
Att kunna titta på serier direkt när de kommer
Neonljus
Att smörja in en solbränd och nyduschad kropp i aftersun

Sen vet jag ju, om jag tänker efter, att morgonkaffet kommer att smaka vatten och att den skandalöst feta katten med största sannolikhet redan är död. Jag vet också att jag troligtvis kommer att svettas som en gris när jag springer på stranden, och därför kommer att ge upp efter max en kilometer. Taco Bell har en Chihuahua med läskig spansk basröst som maskot, och gör inte ens speciellt goda tacos. Men inget av det där spelar någon roll. Det är så underbart att romantisera lite.

Mat

Den amerikanska snabbmatskedjan Wendy’s har världens mest skrämmande namn på en hamburgare: The Baconator. The Baaaaaaconator. THE BACONATOR!
The BaconaTERROR!
Eller för att citera Sebastian:
"The baconator låter som en helt vanlig kontorsjobbare som på nätterna blir en maskerad feeder som sondmatar folk med transfetter."

Mitt nya jag

Confession

Jag håller på att acklimatisera mig till Det Nya Landet. Sedan jag bokade biljetten i mitten av augusti har jag i princip lyssnat uteslutande på hiphop och RnB. Det är inget jag gör med flit, mitt finger styr sig själv dit i ipoden. Jag har inget val. Det dammar om mina indieskivor.

Jag skulle sätta alla låtar på både Akons och T.I.’s senaste plattor på Sing star. Ryggen mot skärmen med texten, that is.

Men sen kan man ju bli lite för anpassad. Det här är ett fenomen som ofta kan beskådas hos nyligen hemkomna Indienresenärer som funnit sig själva. Flipflops i läder och tunn batikklänning mitt i vintern liksom. Jag tänker därför använda listan här nere med varningssignaler, som ett litet note to self. Jag vet att jag gått för långt när jag:

Googlar ”Wu-tangbyxa+återförsäljare”
Har ett permanent plåster på vänster kind
Gör brades
Äter en bucket KTF-chicken till frukost
Lägger in silikon i stjärten
Stör mig på hur fult alla vita dansar
Har alla mina besparingar i kontanter
Byter namn på facebook till LaToya Sjöstedt
Tar sms-lån för att kunna dricka champagne till frukost varje dag
Diskuterar kostnaderna för en mörkbrun bodysuit nere på Miami ink.

Jag har en blogg, alltså finns jag

Om prick två veckor åker jag och en kär vän till mitt älskade Miami Beach i tre månader. Vad vi ska göra?

Inte ett piss.

Inte fjäska för chefen, inte köpa dyr kurslitteratur, inte ställa larmet, inte leta efter den perfekta vinterjackan, inte betala hyra, inte äta överkokt potatis, inte kolla termometern, inte behöva höra EMD på radion, inte se den nya säsongen av svenska Idol med nya töntar i kritstrecksrandiga hattar.

En tung dag vill jag att det svåraste beslutet ska vara huruvida jag ska smörja in mig i SPF 20 eller 25. Om jag ska ta med ananas- eller apelsinjuice i frysväskan till stranden. Det amerikanska eller kubanska frukoststället.

Här har jag tänkt rapportera om Det Nya Landet. Vad är på tapeten där borta? Vad äter de, vad lyssnar de på för musik, vad har de på sig. Jag menar, är det någon i Sverige som egentilgen vet vilken färg jag bör ha på grillzen för att inte bli utskrattad? Vilka seriemördare härjar just nu? Vi befinner oss trots allt i Dexters hemstad. Kändis- och fettospotting. Sistnämnda blir av tidigare erfarenheter av Det Nya Landet troligtvis överrepresenterat.

Sen kommer jag väl skriva en del om saker vi hittar på när vi får för oss att inte göra ingenting. Lite allmänna reflektioner.

Vi är hemma lagom till julskinkan, och om livet fortfarande är good då kanske jag fortsätter skriva.

Jiiippie!