Jag har alltid haft en ganska tydlig bild av hur min typ ser ut. Han är lång, med mörkt lockigt hår. Ja, han lyckas nästan ha svart hår, men ser liksom ändå svensk ut. Ruffsiga men ändå blanka lockar. Han är söt, inte snygg. Han ser snäll ut, men man kan ändå ana en liten djävul därinne.
Okej, jag inser här och nu att jag i princip beskriver en manlig version av mig själv. Hoppsan. Utom det där med längden då kanske.
Hur som helst. Det har i alla fall visat sig att det inte alls är den där killen jag faller för. Alltså, min utseendemässiga idealbild överensstämmer inte alls med verkligheten.
Så jag började fundera över vad det är som får mig att falla. Det har egentligen bara funnits tre pojkar i mitt liv, som faktiskt har betytt något på riktigt. Eller ja, överhuvudtaget. Jag kom hur som helst fram till att dessa pojkar har en hel del gemensamt.
Killen jag faller för är en arisk Socialdemokrat från Örebro län. Han är väldigt musikintresserad, himla snygg, och glad i alkoholen. Han är en bokmal med nån form av journalistiska ambitioner. Han har ett typiskt svenskt förnamn som börjar på bokstaven J, och är smått metrosexuell. Givetvis tycker han dessutom att jag är störst, bäst och vackrast i hela världen.
Detta kanske får bli en framtida kontaktannons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar